Några tankar om att mötas på distans

Just nu läster jag en kurs i CSR på distans. Det är ett grekiskt företag som håller i kursen. Jag lär mig. Samtidigt saknas ett par delar i onlinekursen: Relationen med övriga deltagare är obefintlig. Detta är skönt för det mesta, men kommer till vissa frustrerande stunder. När jag inte förstår vad jag gör för fel i en mini-quiz vill jag ha någon att ställa mina dumma frågor till och klargöra om jag är korkad eller om det är något annat fel.

Nu är ju mitt självförtroende rätt högt, så jag tror att det är något annat fel, men det är ju inte alla dagar jag känner så. Det är väl också en puckel att adressera när man bygger digitala mötesplatser: vikten av att bygga en förtrolig relation så att man vågar ställa de dumma frågorna.

Samma sak tänkte jag på när jag åt lunch med ett par kollegor jag inte träffar alltför ofta: när den där lilla pinsamma tystnaden inträffar tar vi alla vårt sociala ansvar och börjar prata om både fjällsemestrar och sjuka mammor och pappor. Det gör man inte online. När det blir tyst så är det inget konstigt med det (eller så tror man att dem man pratar med blivit sur på en). Så i distansmöten gäller det att skapa ett socialt tryck att prata om ditt och datt när det blir lite tyst. Dessutom krävs ett socialt tryck att artigt svara på de inläggen. Och det är ta mig tusan inte så enkelt.

Jag återkommer när jag har lösningarna på både dumma frågor och socialt tryck kring ditt och datt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *